Nytt om psykiatrisk diagnostik

Idag har jag lämnat in en jävla uppsats om paniksyndrom. Den var dålig och eftersom jag alltid identifierar mig med mitt arbete så ni kan ju ana hur jag mår just nu. Jag fattar inte vad folk pratar om i akademiska kretsar längre. Jag är nöjd med att jag kunde läsa min egen handstil i almanackan och undvika att missa min deadline i alla fall.

För mig är panikångest:

1. Att vara försenad på morgonen och inte ha några rena kläder.
2. Att plötsligt inse att man inte har några blöjor hemma när de som bäst behövs.
3. När man skickat in en viktig jobbansökan och glömt att bifoga CV.
4. När telefonen stängs av och pinkoden ligger längst ner i en flyttkartong ovanpå vilken tolv andra kartonger står staplade.
5. När jag skal fylla 31 år och inte har blivit framgångsrik, känd, stylad, beundrad, oscarsbelönad eller paparazzifotograferad med en dyr handväska under armen.
6. När jag ser på OS eller VM och förstår att jag verkligen ALDRIG skulle kunna hoppa så högt/långt/snabbt även om jag tränade.
7. Att mitt pensionsbesked innehåller den deprimerande upplysningen att sambo och barn skulle få det bättre ekonomiskt idag om jag dog omedelbart och dessutom kunna kvitta ut livförsäkringen, men om jag åldras ytterliagre och vittrar sänder efter alla arbetade år kommer jag få leva på 4500 kr i månaden före skatt.
8. Att om man funderar på att flytta till Monaco för att få 4500 spännen att räcka hela månaden krävs det att man i sin ungdom varit känd, vacker, stylad och paparazzifotografierad för att få uppehållstillstånd där.