Att bli tre år.

Imorgon fyller flickorna år och jag får tillfälle att reflektera över vad som egentligen är bra med att ha barn. För det första så tappar man tid och intresse för sitt eget utseende samt existensiella kriser vilket leder till en viss förbättring i livskvalité. Dock tröttnar man efterhand och börjar drömma om den tid man kunde fördjupa sig i sig själv på heltid så att säga.

Att vara förälder är en ständig utmaning i altruism. Eftersom så många vuxna personer över hela världen skaffar familj är det konstigt att ingenting verkar förbättras någonstans. Ta till exempel dagens DN där en centerpartist föreslår att man skall beskatta överviktiga (eftersom de kostar smala människor pengar som de annars kunde köpa it-väskor för). Alternativt föreslår en partikamrat till honom att man skall bekosta sin vård själv så slipper vi ha någonting med våra medmänniskor att göra över huvud taget. Då kan alla ta ansvar endast för sig själva och ingen annan och alla som lever ohälsosamt får öppna sparkonto och dom som inte ådrar sig någon sjuklighet kan köpa vargpäls.

Då undrar jag:
1. Om centerpartisterna har tagit del av den senaste forskningen på Center för Compassion and Altruism Studies på Stanford där man kunnat visa att en altruistisk livsstil bidrar till en bättre somatisk såväl som mental hälsa?

2. På vilket sätt jag själv skulle kunna komma att må bättre/ är det över huvud taget möjligt att bli mer medkännande än vad jag redan är?

Min onda nacke, mina bihålor och min fnasiga hud ger mig svaret.
På grund av allt ovanstående är de meningsfullt att ha barn.