Min mormor

När jag var liten hatade jag skolan.
Jag var duktig, men efter mycket ansträngning. Jag avundades mina morföräldrar så som fick vara pensionärer och hemma hela dagarna. Som hade allting jobbigt bakom sig.Yrkeslivet avklarat, familjebildningen avklarad, ungdomens konflikter avklarade, allt som återstod var bara att njuta av livet.
"Ho ho ho" sade mormor. Hon tyckte väl inte att hennes liv var så glamoröst. Men hon hade glömt bort hur jävligt det var att vara 12 år och orolig för allt och osäker inför världen.

Igår fick jag mitt KPA besked och insåg två bra saker och en mindre bra: att jag faktiskt närmar mig min efterlängtade pension och att det går fortare är vad jag någonsin trodde att det skulle göra. När jag var 12 år kändes det som en evighet tills dess att allt skulle lösa sig, men se- nu är jag redan halvvägs! Den mindre positiva saken är att jag måste jobba på om jag ska ha råd att göra allt det jag vill i min ålderdom. OCH att jag måste hålla mig frisk och inte säcka så mycket som jag gör just nu. Men överlag: I´m on my way!