Käraste farmor. Tack för att du lämnade efter dig så vackra dagboksanteckningar att vi barnbarn fått ta del av dina tankar och upplevelser just i de stunder då de varit som mest relevanta för oss i våra liv. I söndags till exempel, då fyllde pappa år och vi läste dina inlägg om hur du åkte lastbil till Arvidsjaur i 20 minusgrader för att föda vår storskalliga far på lasarettet där (senare identifierat som sjuksuga). När jag var yngre läste jag om dina dagar som sjukvårdsbiträde och det kunde du kanske inte veta att vi två vid samma ålder skulle ha exakt samma jobb. Sedan blev våra liv helt olika såklart. Du levde i skogen och jag bor i stan. Du hade inte varmvatten eller el förrän på 60-talet och jag äger inte ens en tändsticksask. Du skrev dagbok och hugskott på smörgåspapper och jag har blogg.
Men en jävla sak har vi gemensamt idag och det är att våra ungar har ytterkläder inomhus, det saknas fungerande kommunala transportmedel där vi bor och värmen i bostaden räcker bara till halva den yta som omfattas av hyres-avin.
Snökaoset driver mig till vansinne. Ingenting fungerar som det ska. Men tänker ändå på dig lilla farmor, ingenting har blivit bättre. I synnerhet inte kvinnornas/mödrarnas uthållighet/tålamod. Karin Maria Norberg, I salute you.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar